Välkommen till Brie, myself and I

När jag fyllde 30 önskade jag mig en kurs i hantverksmässig ost-ystning på Jurss Mejerier. Fylld av förväntan körde jag den långa vägen till Flen. Efter att ha serverats ett morgonfika helt i min smak med tre sorters gourmétostar gick vi bordet runt och alla fick berätta om varför de gick kursen. De andra hade väldigt bra anledningar. Någon hade massor av kossor hemma och ville göra något mer lukrativt med mjölken. Någon annan hade sagt upp sig som delägare på det framgångsrika arkitektkontoret för att öppna ostbutik. Så när turen kom till mig kändes det hyfsat lamt att säga att jag bara tyckte väldigt, väldigt mycket om ost. Så jag drog till med att jag skulle starta en ostblogg. Det var ju en rätt bra idé tyckte alla i min omgivning. Och nu, ett och ett halvt år senare, när jag till slut a) bestämt mig för att släppa prestationsångesten (när man jobbar med att skriva för andra till vardags har man rätt höga krav på sig själv) och b) hittat ett namn som kändes rätt (tydligt att det handlar om ost men samtidigt förlåtande om jag broderar ut om annat) så har jag äntligen dragit igång.

Jag älskar alltså ost – och ost älskar mig. Jag brinner också för hållbarhet, ekologiskt, lokalproducerad mat, och odlar så mycket ätbart som jag får plats med i min lilla radhusträdgård. Dubbelmoraliskt nog är jag också helt galen i att resa, och har en ständigt pågående inre konflikt mellan min längtan till nästa resmål och min alltför stora medvetenhet (och fasa) för klimathot och annat läskigt.

Min ambition är att blogga om ost, och annat som sätter guldkant på tillvaron. Det kan vara ät- eller drickbart, men  sen har jag  ju en härlig treåring som gör roliga saker, en fantastisk man som jag fick med mig hem från Nya Zeeland, och en stor färgglad familj där det alltid händer något kul, så det kan hända att de också får vara med på ett hörn. Vi får se hur det blir helt enkelt.
Välkommen med på resan!

Ridley och jag på Four Seasons, New York, 2011.