Burrata – var har du varit i hela mitt liv?

På varenda finrestaurang i Kalifornien med någon som helst självrespekt hittar man just nu Burrata på menyn. Eftersom de mexikanska influenserna är väldigt starka i området utgick jag från att det var någon släkting till burriton. Tyckte ändå det var väldigt konstigt att man hade det på allt från pizza till pasta (men de ääälskar ju cross-over i USA…). Tänkte dessutom att det var lite märkligt att jag inte kunde hitta en vanlig caprese, mozzarella och tomatsallad, på menyn på någon av de italienska restaurangerna vi besökte. Dhö, det visade sig ju att jag bara hade noll koll. Tack vare en pratsam servitris fick jag snart förklaringen:

Burratan är en lyxversion av mozzarella, där man tar den allra krämigaste smeten i mozzans vattenbad och stoppar in i ett skal av klassisk buffelmozzarella. Efter en snabb sökning ser jag ju att Fokus skrivit en bra artikel om denna exklusiva “mozzarellans moder”. Bloggen Matporr delar också med sig av väldigt fina bilder av min nya ostälskling.

En annan matnyttig beskrivning står ostbutiken Androuet för, där man även kan köpa denna delikatess:
“En raritet som är extremt svårt att hitta på grund av dess korta hållbarhetstid och måste flygas in från Italien dagen efter den är tillverkad och snabbt säljs till konsumenter. Denna härligt krämiga ost, uttalas [boor-Rah-tah], och är en specialitet i från södra Italien, i synnerhet regionerna Aupulia, Kampanien, och Basilicata. Burrata uppfanns i Andria i början av 20-talet och tillverkas traditionellt av buffelmjölk. Osten liknar en boll, som har fyllts med färsk grädde och strimlade bitar av mozzarella, detta kallas för stracciatella. Det unika med Burrata ligger i detta smöriga centrum. Burro” betyder smör på italienska. Utsidan är tillverkat av ett hölje ut av sträckta buffelmozzarellaark.” 

Bilden nedan är från restaurang Aquarius i Santa Cruz. Där serverades burratan med grillade warren-päron, basilikaolja, lagrad balsamico och ruccola på surdegstoast med örter. Jag bör nämna att det var betydligt godare än det ser ut på bilden, kommenterar min kära man som tydligen inte är överdrivet imponerad av mina matfotograferingsskills.