För några helger sedan var det vår sjätte bröllopsdag och dessutom vår första “date night” sedan nytillskottet i familjen. Vi begav oss till relativt nyöppnade Sannas på Östermalmstorg. Restaurangen drivs av en av modellmammorna bakom modellagenturen Mikas och trendfaktorn var hög. Men hur var det med ostfaktorn? Det var Brie, Myself and I såklart mer intresserad av.
Till förrätt beställde jag en burrata. Denna gräddiga mozzarella-släkting serverades med snygga färska RAF-tomater och garnerad med vattenkrasse. Det var gott men kanske inte världens smakupplevelse. Föredrar faktiskt när man verkligen går all in med smakrika tillbehör till burratan, som den jag bloggade om förra året i Santa Cruz, som serverades på surdegstoast med grillade warren-päron, basilikaolja, lagrad balsamico och ruccola. På exempelmenyn på Sannas hemsida står det att burratan serveras med krispig levain, oliver och rostade körsbärstomater, vilket jag också tror skulle smakat lite fylligare. Nu blev det lite väl “fräscht”. Men det gjorde ju å andra sidan att jag hade mer aptit kvar till varmrätten, som blev en Côte de boeuf med chipotlesky, konfiterade tomater, pommes frites, haricots verts och tryffelmayo – ja ni hör ju, supermumsigt.
Till efterrätt blev det givetvis ostbricka. Denna bestod av tre svenska ostar, en på komjölk och två på getmjölk, vilket var väldigt trevligt och samtidigt lite överraskande eftersom resten av menyn kom från världens alla hörn. Den vällagrade Svecian var det säkra kortet (i mitten på bilden). En klassisk grynpipig hårdost på komjölk med anor från medeltiden, även om namnet inte sattes förrän i början av 1900-talet. Svecia betyder alltså Sverige på latin och är en av få svenska ostar med skyddad geografisk betäckning, det vill säga den får bara tillverkas i Sverige. Osten har en mild smörighet, len struktur men ändå tydligt nötig och smakrik. Lika god på mackan som på ostbrickan. För övrigt en av de tre ostarna som får representera Sverige i husbibeln “All Världens Ostar” av Patricia Michelson.
Getostarna kom från Vilhelmsdals gårdsmejeri i Skåne där jag själv hälsade på för ett par år sedan. Det var ett trevligt besök på gårdsbutiken i den vackra gamla skånegården. Jag närde själv en dröm om att skaffa getgård och börja ysta. Doften som låg över hela området dämpade dock min motivation, till min mans smala lycka.
Hur som helst, den mjuka getosten till vänster på bilden är en Tant Elsa, döpt som en hyllning till Vilhelmsdals mest högmjölkande get. Enligt hemsidan använder man dagsfärsk getmjölk samt egna mjölksyrakulturer som ympas dagligen, vilket ger osten sin speciella karaktär. Min man hade en målande beskrivning av denna karaktär. “Som att slicka en blöt get” tyckte han och vägrade smaka mer än ett litet hörn. Jag skulle väl inte gå så långt, men fick definitivt starka associationer till den något stickiga ladugårdsdoft som jag upplevde på plats, och den lilla skärvan räckte gott.
Den hårda getosten till höger hette Westerlund – tror jag. Kan inte hitta den i sortimentet på hemsidan, och vid det här laget hade det blivit en hel del vin, så det är möjligt att jag minns fel namn. Hur som helst var den kolossalt god, smakrik utan att vara alltför överväldigande, och passade perfekt med rabarbermarmeladen som kom med. Jag hade kunnat fortsätta tugga ost och smutta rödvin hela natten om inte amningsplikten kallat.
Brie, myself and I 